I söndags fyllde jag år, något som inte alls kändes speciellt egentligen då jag knappt kom ihåg det själv. Kims familj var här och firade mig, och på kvällen kom några av mina fina vänner förbi och firade mig lite ♡
Dagen överskuggades dock av att Kim skulle åka bort hela kommande vecka, vi hann ju inte riktigt ses något innan. Så här sitter jag nu, ensam och bitter. Saker krånglar, vattnet är nästan slut, Milo vägrar sova och min sömn blir obefintlig... Dessutom lyckades han ha sönder stödbrädan på sin säng, något som inte var lätt att försöka fixa när dagis var stängt igår och jag och barnen var på turné hela dagen. Idag hann jag fundera ut och fixa en lösning så han förhoppningsvis inte ramlar ur sängen mer.
Man tager vad man haver, i det här fallet en listbit, en filt och papperssnöre som var det enda jag kunde hitta. Det är inte vackert men tills hantverkaren kommer hem eller jag kommer på något bättre får det vara så.
Jag är egentligen en stadsmänniska, jag älskade att bo där vi bodde innan vi köpte huset, det var exakt så jag alltid velat bo! Men vi behövde ju större och lägenheten var dyr, och det perfekta huset dök upp och lyckades bli vårt...Ändå har jag mina dippar när jag saknar stan så det gör ont, jag hade velat ha några år till och sen flyttat hit. Just nu har jag sedan en tid en sådan dipp när jag mest drömmer om en lägenhet på älskade väster igen, att bli lämnad ensam med allt (inklusive eldning, snöskottning mm förutom miljoner annat jag annars har att fixa) gör det inte alls bättre. Jag känner mig så sjukt bitter och less just nu....
