Har sett plakaten på vårdcentralerna, "dela med dig av familjelyckan", och läste en artikel om äggdonation på aftonbladet igår.
I Sverige är det alltså tillåtet att donera ägg och spermier för att hjälpa andra att få barn, för det får man en mindre ersättning. Jag känner mig lite kluven i den här frågan.
Å ena sidan, en del människor har inte turen att kunna få egna barn. Genom att några mer lyckligt lottade donerar något dom ändå inte kommer använda kan man låta någons drömmar om en familj uppfyllas. Barn är en sån stor gåva som jag önskar att alla fick uppleva. Nog för att man kan adoptera existerande barn som behöver föräldrar, jag tror inte att man älskar dom mindre för det, men det är ändå något väldigt speciellt över att få bära det där barnet och känna det växa i dig. Att skapa det där bandet i magen och sedan gå igenom något så stort som en förlossning för den där lilla människan som förändrar ditt liv för alltid. Jag skulle aldrig vilja gå miste om det.
Å andra sidan, du kanske har fått dom barnen du vill och inte har någon användning för dom ägg som är kvar, men det är ändå en del av dig, en bit av din arvsmassa, du ger bort. Det skapas ett barn som är hälften dig, ditt men ändå inte ditt. Ett barn som du inte har någon kontroll på hur den får växa upp och vilka föräldrar den får, vad den måste få gå igenom eller inte. Och jag skulle undra så mycket vem det var och hur den har det, om den har dom bästa föräldrarna och den bästa uppväxten den kan få.
Tänk om jag skulle sätta ett barn till världen hos några som verkligen inte skulle ha barn, som skulle fara illa? Och tänk om det barnet sökte upp mig många år senare och frågade mig hur jag kunde göra något sådant? Som Åsa Erlandsson skrev i sin krönika om artikeln på aftonbladet: Slutar man någonsin undra?
Jag skulle känna mig stolt över att kunna hjälpa någon annan uppleva denna lycka, men skulle jag verkligen klara av att lägga "mitt" barns liv i någon annans händer utom min kontroll? Och hur skulle man reagera om man sprang på någon som var så lik sig själv eller sina barn, skulle man kunna sluta fundera på om det var det där ägget du gav bort?
Det är så stort av dom som gör det här och ger andra en sådan gåva, men skulle jag kunna fullfölja det med alla tankar och funderingar det skulle ge? Jag har svårt att se det...
Artikeln på aftonbladet kan du läsa här.
