Efter ett evighetstjat om att få börja dansa började Kira under hösten på danskurs. Tyvärr blev det inte riktigt som jag tänkt mig, när det väl var dags lät det helt annorlunda än det gjort tidigare. Första gångerna pendlade hon mellan att sitta i ett hörn och ligga raklång på golvet och tjura med " jag kan inte! Jag vill inte!" Inte riktigt den effekten jag trott när det tidigare bara varit tjat om att vi skulle åka och dansa.
En teori jag har är att om man inte ens försöker är det såklart inte kul. Men jag visste verkligen inte hur jag skulle få henne att ens stå upp. Vänta ut henne verkade inte vara det rätta när det var tredje gången med typ samma utgång.
Så kom hon helt plötsligt på i slutet av tredje gången att det finns en tuggummiautomat i receptionen. "Mamma jag vill ha tuggummi!" Och när jag svarade att man bara fick sånt om man lyssnade på Diana (dansläraren) och gjorde som hon sa, då släppte det helt plötsligt och hon gav järnet dom sista minuterna. Fantastiskt!
Så nästa gångnär hon ville ha tuggummi när vi kom dit svarade jag samma sak, och hela lektionen var hon superduktig.
Jag har alltså blivit den där morsan som mutar mitt barn med tuggummi för att hon ska dansa.
Men, nu när hon försöker tycker hon också att det är väldigt kul, och tjatet om att vi ska åka och dansa är tillbaka. Igår var jag till och med helt överflödig då Kira hängde med dom coola barnen i mitten och dansade med läraren istället för med föräldern. Får prata med henne i slutet av kursen och se om hon kanske till och med vill gå vidare till en sån kurs där mamma inte är med.
Stor tjej ♡
