Min bebis fyllde två år för en vecka sedan. Galet!
Känns som igår jag hade den där stora magen och vi bara gick och väntade och väntade på den där bebisen som aldrig ville komma. Det är fortfarande lite surrealistiskt att han kom så fort sedan, nio dagar över tiden.
Vaknade av att vattnet gick kl 4.25, värkarna drog igång direkt med 2 minuters mellanrum och gjorde ondare än dom nånsin hann göra med Kira (jag hann ju få epidural innan det gick så långt), så det var bara att ge sig upp, packa och dra in till förlossningen. Det var knappt så vi hann in, och kl 7.05 föddes en lång smal kille, 3615 gram och 52,5 cm lång (620 gram mer och 4,5 cm längre än storasyster).
Livet skulle inte kännas komplett utan dig, och Kira skulle nog ha riktigt tråkigt utan sin ständiga vapendragare.
Milo är en sån pappagris och en riktigt smart kille. Han tog sin tid innan han började prata, men nu är det aldrig tyst längre och det är så roligt! Jämfört med syrran är han riktigt lugn och försiktig, men full med energi och bus ändå. Och viljan är det inget fel på, även om han inte brukar uttrycka den lika högljutt som syrran.
Ibland försöker jag sno till mig lite mys, som härom dagen när jag sträckte ut armarna och ropade "Milo, ska vi kramas?" "Nej" säger han och går. Punkt liksom.
Både Milo och hans pappa firades förra helgen, och dagen till ära fick både pappa och hans klon samma klädstil. Gulligt tycker jag! Även om jag tycker flanellskjorta är sådär.
Jag tänkte bjuda på ett litet bildspel när jag ändå sitter vid datorn, blogg-appen funkar fortfarande inte med bilder...
