Nu kan jag inte längre säga aldrig...
0kommentarer
Jag har ju förr alltid sagt att jag ALDRIG kommer springa, och att jag aldrig har gjort det heller. För ett tag sedan skrev jag ju ändå att tanken börjat komma, kanske ett tecken på desperation, vem vet. Idag skulle jag och Emelie iväg och träna cross i karlslund, men 17.10 insåg hon att det inte började 18 utan redan 17.30 så jag kastade mig iväg. Tyvärr kom vi några minuter för sent och trots att vi sprang efter kunde vi inte hitta dom. Så vi tog spåret på 1,25 km och joggade och letade, insåg att det var lönlöst och då kallade Emelie det för uppvärmning och sa att vi skulle köra ett varv till! Jag var redan slut och lungorna kändes som sten, men jag tog spåret igen medan hon körde på 5 km (jäkla vältränade vänner...). Så min springpremiär var idag, oplanerad och tack vare Emelie, det borde du vara stolt över att ha lyckats med! Det gick inte fort och det pendlade mellan 200 m jogga och 200 m rask promenad hela spåret, men för att vara jag är jag ändå jääkligt nöjd. Med rask promenad för att möta henne och jogging tillbaka landade jag ändå på ca 3,5 km idag! Så nu får jag byta ut bilden ovan mot den här ;)
Kommentarer uppskattas alltid!