Det blir inte alltid som man tänkt sig...
0kommentarer
I onsdags ringde dom från dagis och sa att Milo var väldigt hostig och hade lite jobbigt att andas. Det lät dock inte alls som att det var något allvarligt då dom inte bad mig hämta honom utan bara avslutade med "då ses vi sen!" , men jag ringde 1177 och bokade tid på jour-vc så vi fick gå till botten med det eviga rosslandet ändå.
Jag funderade på om jag var så stressad på morgonen att jag inte ens märkt att han hade det jobbigt att andas, men när vi hämtade honom stod det solklart att jag inte skulle missat det. Han hade det rätt jobbigt och det pep vid varje andetag...
Väl på jour-vc fick han inhalera medicin, som tyvärr inte hjälpte alls och dom skickade oss vidare till barnakuten. Klockan var redan över läggdags när vi kom från jour-vc så jag fick köra hem Kim och Kira först och åka själv med Milo, vi trodde ju att vi skulle få åka hem under kvällen.
Fler undersökningar, kortisontabletter och ännu en inhalering med en "bättre" medicin, läkaren sa att det borde göra susen men annars var vi tvugna att stanna över natten. Det var nog då det slog mig att det kanske var värre än jag trott, och när läkaren kom tillbaka och Milo fortfarande inte var det minsta bättre sjönk modet rätt rejält..
Vi fick gå upp till avdelning 26, där ännu en inhalering gjordes. Kan säga att Milo tröttnat för längesen och klockan var 23, han som ska sova vid 19 hade ändå hållt sig så otroligt glad och snäll. Alla rum var fulla så vi fick smyga in och dela rum. Milo är van att sova själv och helt mörkt, det var inte det lättaste att somna i ett rum fullt med lampor, med mig, på ett nytt ställe och så många timmar efter läggdags. Han somnade ändå tillslut och fick några timmars sömn, jag däremot låg vaken hela natten och lyssnade så han andades..
En frukost-selfie på sjukhuset.
Nästa morgon var det nya undersökningar, ännu en inhalering och vi spenderade ett par timmar på lekterapin. Vilket toppenställe!
Ingen hade sagt något om vad som kunde vara fel eller varför inget hjälpte, vi visste inte hur länge vi skulle bli kvar på sjukhuset ens. Kim däremot åkte till Stockholm och jobbade som planerat trots det...
Väl på ronden lyssnade dom lite på honom och tyckte att den sista inhaleringen hade hjälpt, läkaren sa att det verkar vara förkylningsastma och skrev ut massa medicin och en inhalator med mask. Och på eftermiddagen fick vi äntligen åka hem!
Nu är det mediciner flera gånger om dagen ett tag framöver, och så fort han blir förkyld i fortsättningen, så hoppas vi att vi slipper fler sjukhusbesök.
Min kille ♡
Kommentarer uppskattas alltid!